För ett år sedan

fick vi reda på att Du fanns, älskade unge.

Det var fredag kväll och Johan lagade taco i vårt lilla kök på Skvadronsgatan. Vi lyssnade på musik och jag hade nyss tagit på mig finklänningen. Även om vi bara skulle ha hemmakväll, jag och J, ville jag göra mig lite fin. Klänningen kändes lite trång och jag inbillade mig att den stamade lite extra runt bysten. På "skoj" tog jag ett graviditetstest.

Jag visste ju att jag inte var gravid liksom. För så snabbt kunde det ju inte gå. Jag slutade med minipiller för några veckor sen bara. När jag åt dem hade jag ingen mens så det borde ju ta ett tag innan allt kommer igång tänkte jag. Men visst, barn vill vi ju ha. Nästa år kanske.

Två tydliga streck visade testet och jag blev livrädd och skrek rakt ut. Johan trodde för några sekunder att jag skämtade men förstod sedan att det var på riktigt. Jag var gravid. Den natten sov vi knappt nånting. Vi diskuterade fram och tillbaka. Jag tog nog två test till samma kväll (vi hade lagrat upp för framtida bruk :)) Jepp, fortfarande gravid. Hur skulle vi göra? Ska vi blir föräldrar? Eller vill vi egentligen vänta? Dessa tankar for runt i skallen. Mest på mig tror jag. Sen insåg jag att jag kommer aldrig känna mig helt redo. Det kommer alltid att vara lite skrämmande, det kvittar om man är 25 eller 35 liksom. Jag visste att jag ville bli mamma och nu bodde där ju ett litet Pyre i mig. När allt fått sjunka in var jag världens lyckligaste. Men den där dagen för precis ett år sedan, då var jag mest rädd och förvirrad. Det känns så häftigt att tänka tillbaka. Så himla mkt känslor och verkligen tusen tankar som for i huvudet.

Fortfarande känns det läskigt ibland och så himla stort. Nu är du här, vår älskade bebis. Finns inte ord för all kärlek jag känner för denna underbara kotte. Klyschigt men sant! <3