Mera bortskämt klag

Så jävla bortskämt och töntigt men får panik över att inte ha något bokat på min födelsedag. Panik. Att jag sitter och kollar upp olika alternativ och tänker att det är inte jag som borde göra det. Det sorgliga i att jag för första gången i livet inte ska ha kalas och de flesta tycker bara det är skönt. Hatar att jag bryr mig om födelsedagar. Julafton. När "alla andra" utom jag får julklappar. Buhu liksom stackars mig. Minns inte senast jag fick julklappar från min familj. Minst 10 år sedan. Ska sova nu med denna stackars mig känsla. Är så jävla stressad också. Tror nästan jag ska trilla dit igen. Kan fan inte fokusera. Det går bara inte. Bli inte bättre av att hemmet är Kaos och att inget styrs upp. Ingen mat handlas planeras lagas. Idag hade barnen ätit micropizza till middag tydligen. Jaja sov gott världen! Ganska skönt ändå att skriva i denna bloggen nu när ingen ändå läser. Hadee!

Att fylla år

Snart fyller jag år. Trettioett. Så jäkla konstigt att vara över 30, definitivt vuxen liksom. Kul att en kollega trodde jag var 25, en annan 27. Woho liksom.

Vet inte hur/om jag ska fira min födelsedag men man kan ju få önska sig saker ändå:

Målarbok
http://www.adlibris.com/se/bok/dagdrommar-9789163611063

Lyxiga färgpennor, tex dessa
http://m.mattonbutiken.se/index/product/id/POLY36SET/FARGPENNA_POLYCOLOR_36-SET.html

En pennvässare till de lyxiga färgpennorna

Nagellack, ett matt överlack och kanske ett svart, ett gult eller någon annan fin färg

Upplevelser som spa, restaurangbesök, dixie chicks konsert osv

Teckningar från barnen. En kärleksdikt från min man. Trerätters middag med vin. Blommor.

Jag vill liksom bli firad. Ändå blir jag ofta besviken så känner lite för att bara skita i allt i år. Vet att familjen inte vill fira iaf, det är redan så mkt kalas hela tiden. Men älskar liksom att fylla år, eller tanken på det iaf. Samtidigt känns det som jag ofta har en sorglig känsla varje gång jag fyller också. Så himla dubbelt.

Har iaf tagit semester den dagen pga många sparade dagar osv. Men har ingenting planerat...

Hemma från mitt nya jobb, jobbet jag faktiskt trivs på.

Ringde precis och sjukade mig. Känner mig som en skurk som bara skiter i jobbet. Massa känslor som kommer tillbaka. Även om det inte är alls samma nu. För två år sedan ganska exakt när jag bara fick panik, stannade hemma från jobbet och var hemma i typ sex veckor. Sen 75% sjukskriven i 8 veckor sen 50% sjukskriven i en termin. Känslan att nu sket det sig, nu klarade jag inte detta jobbet heller. Jag är sämst, klarar inget. Även om jag faktiskt har feber och känner mig svag i kroppen. Jag hade som mål att klara av att jobba hela september ut. Att få en heltidslön. Den första sen den där hösten 2013 innan jag blev sjuk.

Hatar samtidigt att jag är så hård mot mig. För det är inte samma nu. Jag stannar inte hemma för att jag får panikångest över att tänka på att jobba. För att jag känner sorg. Jag kommer tillbaka till jobbet i veckan redan.

Jobbet som jag faktiskt trivs på. Jo det är sant, jag vågar knappt tro det. Jag trivs. Vissa dagar känner jag att det är kul, att jag är grym. Att det är detta jag ska göra, jobba med de lite äldre barnen. Att vi dessutom är en grupp på 15 barn är ju helt sjukt lyxigt. Eller egentligen inte alls lyxigt, det är precis så det ska vara på en förskola. Tidigare har jag varit på avdelningar med 24 barn. Små barn. Visst vi var 4 personal, nu är vi två. Men jag gillar det med. Inte för många viljor. Jag tvingas ta ansvar, jag jobbar mkt själv. På fm är jag ensam fsklärare. Det är jag som håller i samlingar, har det övergripande ansvaret. Ibland är det jobbigt men oftast är det bara kul.

Iaf. Jag kommer fortsätta kämpa på. Ska försöka att inte känna mig misslyckad och sämst pga detta.