Ringde precis och sjukade mig. Känner mig som en skurk som bara skiter i jobbet. Massa känslor som kommer tillbaka. Även om det inte är alls samma nu. För två år sedan ganska exakt när jag bara fick panik, stannade hemma från jobbet och var hemma i typ sex veckor. Sen 75% sjukskriven i 8 veckor sen 50% sjukskriven i en termin. Känslan att nu sket det sig, nu klarade jag inte detta jobbet heller. Jag är sämst, klarar inget. Även om jag faktiskt har feber och känner mig svag i kroppen. Jag hade som mål att klara av att jobba hela september ut. Att få en heltidslön. Den första sen den där hösten 2013 innan jag blev sjuk.
Hatar samtidigt att jag är så hård mot mig. För det är inte samma nu. Jag stannar inte hemma för att jag får panikångest över att tänka på att jobba. För att jag känner sorg. Jag kommer tillbaka till jobbet i veckan redan.
Jobbet som jag faktiskt trivs på. Jo det är sant, jag vågar knappt tro det. Jag trivs. Vissa dagar känner jag att det är kul, att jag är grym. Att det är detta jag ska göra, jobba med de lite äldre barnen. Att vi dessutom är en grupp på 15 barn är ju helt sjukt lyxigt. Eller egentligen inte alls lyxigt, det är precis så det ska vara på en förskola. Tidigare har jag varit på avdelningar med 24 barn. Små barn. Visst vi var 4 personal, nu är vi två. Men jag gillar det med. Inte för många viljor. Jag tvingas ta ansvar, jag jobbar mkt själv. På fm är jag ensam fsklärare. Det är jag som håller i samlingar, har det övergripande ansvaret. Ibland är det jobbigt men oftast är det bara kul.
Iaf. Jag kommer fortsätta kämpa på. Ska försöka att inte känna mig misslyckad och sämst pga detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar