11 månader!

Den händer så himla mycket för vår kotte nu. Han gåtränar för fullt, sju små steg är rekordet. Hela tiden vill han gå, han är sjukt stolt när han går tre steg åt gången lite då och då. Mamman blir också sjukt stolt! Han pratar mer och mer, måste filma alla hans gulliga ljud. Jag skulle gärna vilja veta vad han berättar, för det känns verkligen som han berättar något för en.

Han är oftast glad och nöjd hela dagen men han måste liksom underhållas. Att åka vagnen är inte kul längre stunder. Han älskar att leka i sandlådan och gunga. Det kan han göra hur länge som helst. Här hemma går han med gåvagnen, hoppar av och på sin bobbycar, leker med klossar, leker med bilarna och garaget han fått låna av sin kusin, plockar med slevar och stekspadar i kökslådan, öppnar skåp och drar fram saker han inte får, slänger i leksaker i tvättmaskinen, tar fram allt toapapper, går runt med en liten bandyklubba han fått av sin pappa och försöker spela bandy med allt som går (alltså typ bankar på allt), kryper ut på balkongen och gräver i min paprikaplanta osv. osv. Fullt ös här hemma. Men det är så gulligt att se honom. Hur han liksom fixar och donar, plockar fram och leker.

Han äter fortfarande bra, vilket är himla skönt. Han smakar mer och mer på vår mat. Som de flesta ungar gillar han korv och pasta. Han kan dricka själv ur pipmugg, ibland får han coca-cola som han älskar. Nä nu skojade jag lite men han har iaf fått smaka mjölk nu vilket han gillar. Macka med leverpastej är också yummie.

De senaste dagarna har det gått bättre att lägga honom på kvällarna. Igår somnade han utan problem klockan 20 och sov sen till 7:30. Woho! Han sover i vår säng för vi har inte vågat börja lägga över honom i sin säng. Det är som man liksom är rädd för att han ska börja skrika. Det är mysigt att sova tillsammans men jag vill att han ska sova i sin säng igen. Förra veckan när vi hade de där helveteskvällarna visade det sig att han hade öroninflammation. En morgon hade det runnit ur hans öra. Det kändes så hemskt att han haft så ont och vi liksom inte fattat. Samtidigt var det skönt att det faktiskt var något, att det inte var en demon som tagit över Algots kropp. Nu mår han mkt bättre och vi känner igen vår bebis igen. Dock är det inte helt lätt om kvällarna alltid ändå men han somnar iaf inte gråtandes... Älskade kotten.

Snart ett helt år. Jag kan inte fatta det. Min lilla bebis liksom.