Om amning

Ett långt och ganska spretigt inlägg om amning.

Stannade uppe för att se "debatten" om amning i Kvällsöppet. Tycker inte att man kan debattera en sån sak egentligen, det är alltid upp till var och en. Men såklart började jag tänka på mina egna upplevelser. Jag kan fortfarande känna det där dåliga samvetet, att jag inte ammat mitt barn - det som är det bästa för det lilla barnet. I en vecka orkade jag kämpa, kanske borde jag kämpat mer? Jag hade tänkt att jag skulle amma, det var liksom självklart. Hur svårt kunde det vara? Väldigt svårt visade det sig. Men det svåraste var det dåliga samvetet. Varje gång jag blandade ersättning så kunde jag läsa på paketet "bröstmjölk är det bästa för det lilla barnet". Tankar om att mitt barn inte skulle knyta an, att han skulle vara sjuk mer än andra barn eller få allergier.

Men när jag satt där och försökte mata min bebis, jag grät av smärtan, han grät för han var väl hungrig. Då kände jag bara att jag inte klarar detta. Jag var så nervös varje gång Algot visade att han var hungrig, jag vågade liksom inte amma tillslut för det gjorde så ont. Jag var på amningsmottagningen flera gånger där de hjälpte mig med salvor, bröstnappar och andra hjälpmedel. Hemma funkade det fortfarande inte bra. Algot var inte nöjd och jag hade så ont så jag vågade inte mata honom. Vi gav honom ersättning med en liten skål för att man inte skulle ge flaska. Då skulle han inte lära sig ta rätt grepp om bröstet. Då skulle allt vara kört och jag skulle vara den sämsta mamman som inte kunde föda sitt barn naturligt, som inte ens kunde mata sitt barn naturligt. Så kändes det.

Johan såg hur dåligt både jag och Algot mådde, han sa att han stöttade mig hur jag än ville göra. Tillslut lät jag honom ge vår bebis flaskan. Algot åt och blev mätt och nöjd. En helt annan bebis. Jag grät och kände mig som den där dåliga mamman. Kände mig så jäkla misslyckad. "Alla andra" kunde ju föda naturligt, "alla andra" ammande sina barn.

När jag stegvis slutade amma så fick jag mjölkstocking. Den smärtan. Vi åkte till akuten där jag av en läkare fick höra att jag skulle pumpa, smörja mina såriga bröstvårtor, fortsätta med alla hjälpmedel och helt enkelt bara amma mera så skulle det nog bli bra. Jag grät och liksom bad "snälla jag orkar inte mer". Hon menade att jag måste tänka att det ska fungera, annars går det inte. Tack för tipset liksom. Här kände jag att jag fått nog, jag ville fokusera på att lära känna mitt nyfödda lilla barn. Jag ville inte må dåligt. Började tänka på fördelarna med flaskmatning. Jag fick penicillin och en ny tid hos amningsmottagningen (för amma det skulle jag ju enligt läkaren) sen gick vi hem.

Vi matade Algot med ersättning, han mådde bra och jag bestämde mig tillslut för att ge upp amningen. Vi åkte till amningsmottagnigen, jag var så nervös för vad de skulle säga om mitt beslut. De var snälla, de förstod. De tyckte också att jag hade kämpat tillräckligt. De var inte alls som den där läkaren. Jag fick ett piller jag skulle ta för att mjölken skulle sluta produceras, det kändes så väldigt definitvit. Svalde jag det fanns ingen åtevändo. Men det var rätt beslut.

Det visade sig också att inte "alla andra" ammade sina barn. Några vänner som jag inte pratat med på länge hörde av sig och jag fick höra deras historia. Jag försökte att inte känna mig som sämsta mamman, det måste ju vara bättre med en glad mamma. Nu var matningen en mysig stund. Det var verkligen en lättnad när vi kunde fokusera på allt fint, att vara nyblivna föräldrar till bästa bebisen.

Ändå kan jag fortfarande känna det där dåliga samvetet, eller känslan av att jag missat något. Jag tror det beror på att man överallt får höra och läsa att "bröstmjölk är det bästa för det lilla barnet". Men jag tror inte att det är så alla gånger, för oss var flaskmatning det bästa.